Utbildningsnämnden i Lund hade idag ett 6,5 timmar långt möte. Sex och en halv timme! Efter två timmar hade vi klarat av två punkter, båda informationspunkter med föredragningar, och hade 13 beslutspunkter kvar... Tack och lov har nämnden mycket bra mötesfika!
En av informationspunkterna handlade om lärarfortbildningsmetoden "Bedömning för lärande". Jag erkänner helt och fullt att jag inte har helt och hållet koll på hur det fungerar, mer än att det är en metod för diskussion mellan lärare om just frågor som rör bedömning av elevers arbete. Metoden har varit omdiskuterad bland lärare i Lund ett tag. Kritiken har nått lärarnas fackförbund har nått politiker i nämnden. Och då uppstår frågan: Vem är det som bestämmer?
På dagens nämndsmöte berördes "Bedömning för lärarande" vid två tillfällen. Dels som en av informationspunkterna i början, då två av gymnasierektorerna berättade hur de arbetar med projektet på sin skola. Dels benämndes projektet som en av fyra punkter som alla gymnasieskolor ska arbeta med i kvalitetsarbetet under läsåret. Kritiken som har framförts mot metoden har handlat om att det är påtvingat, tar för mycket tid och helt tar över all (individuell) fortbildningstid bland lärarna. Därför fanns förslag från politiker i nämnden om att stryka "bedömning för lärande" som en av de fyra kvalitetspunkterna. Och frågan ställdes på sin spets: Vem är det som bestämmer i skolan?
Politikerna
Vi politiker är valda för att representera folket. Vi ska inte vara experter, expertisen finns hos våra förvaltningar och tjänstemän (inklusive lärarna). De beslut vi fattar ska grundas på att de gemensamma resurserna ska användas på ett sätt som gynnar Lunds kommun och dess medborgare, grundat på det förtroende medborgarna har gett oss. Fattar vi "fel" beslut blir vi bortröstade i nästa val. I Lund har vi valt den ekonomiska modellen "skolpeng". Alla skolans pengar (efter det att förvaltningskansliet är betalt) går direkt till rektorerna för att fördelas mellan skolans olika budgetposter.
Rektorerna
Rektorerna är de främsta tjänstemännen i skolans värld, om man ser till styrdokumenten. I skollagen och läroplanen ges rektorerna mycket makt och mycket ansvar. Rektorerna är ansvarig för att lärarna har rätt utbildning, att arbetsmiljön är bra, att budgeten följs, att elever inte far illa. Det är rektorerna i egenskap av representant för arbetsgivare, som fattar beslut, efter att ha förhandlat med lärarna, och det är rektorerna som är ansvariga för nästintill hela skolans budget.
Lärarna
Lärarna är de som genomför skolans kärnverksamhet - undervisningen. Lärarna bestämmer vad som händer i klassrummet (tillsammans med eleverna!). De möter föräldrar och är skolans ansikte utåt. Lärarna har utbildning för de arbetsuppgifter de gör och håller sig uppdaterade på både fakta och metoder. Om inte lärarna håller måttet blir det ingen bra verksamhet.
Kvällens sakfråga - Vem är det som bestämmer vilken metod för fortbildning som skolorna ska använda? - är en intressant fallstudie i frågan om makt. Är det lärarna, i egenskap av de som ska genomgå utbildningen, rektorerna i egenskap av de främsta ansvariga för undervisningen eller vi skolpolitiker, som folkets representanter? Och vad händer när lärarnas fackförbund, efter att ha förhandlat med rektorerna och kanske inte helt nått sina mål, går till politikerna med sina krav - är vi politiker då representanter för kommunen och alltså arbetsgivare, eller representanter för folket, som ju lärarna är en del av? Ekvationen blir än svårare när samma personer är både politiker och lärare, eller har goda vänner eller f.d. kollegor som är lärare... Det är då väldigt lätt hänt att beslut som borde fattas på en nivå, lyfts till en helt annan.
Det hela slutade (nog) iallafall med att rektorerna fick bestämma. Skrivningarna om "Bedömning för lärarna" fick stå kvar som en del av förvaltningens kvalitetsarbete, men det framstår inte som att politikerna har beslutat detta utan som att vi bara konstaterar att detta arbete pågår. På så sätt stöter vi oss inte med de kritiska lärarna (det vill säga våra väljare och vänner/kollegor) eller med rektorerna (alltså några av våra främsta tjänstemän). En typisk politikerlösning, inte säga något, ingen blir varken nöjd eller missnöjd...
