måndag, april 13, 2009

Om att blogga för kråkorna



DN har gjort ett scoop. De har kommit fram till att ingen kommenterar på riksdagspolitikernas bloggar. Pliktskyldigt läste jag artikeln, som egentligen inte säger något överhuvudtaget. Deras tes är att en bra, och därmed välläst, blogg är en blogg där många människor lämnar kommentarer. Då det är få kommentarer, blir DN:s slutsatser att det är minimalt intresse för riksdagsledamöternas bloggar.

Hur kommer man överhuvudtaget på tanken att man ska göra en undersökning av antalet kommentarer på riksdagsledamöternas bloggar? Antalet kommentarer säger ju såklart ingenting intressant om riksdagsledamöternas bloggar.

Kommentarsfunktionen på en blogg leder sällan någon form av dialog som leder diskussionen eller ämnet för blogginlägget framåt. Genom kommentarsfunktionen på en politisk blogg får ofta de läsare som inte håller med bloggaren i sak möjlighet att kasta skit och komma med de vanliga motargumenten i stil med "typsikt er kommunister att..." eller "ni liberaler tycker alltid att...". I bästa fall slutar det där, i värsta fall inleds en politisk smutskastning mellan de som håller med bloggskribenten och de som inte gör det. Lite som en auladebatt mellan de politiska ungdomsförbunden i valtider. Ganska värdelöst alltså.

Enligt DN finns 83 riksdagsledamotsbloggar. På min senaste lärarpraktik sammanställde jag en lista med bloggtips till eleverna, och insåg att det 1. är svårt att hitta riksdagsledamotsbloggarna 2. att de är dåligt uppdaterade och 3. ibland fyllda av vanliga tråkiga opolitiska vardagligheter. Om DN nu vill sätta någon på att leta upp och läsa igenom 83 bloggar, finns det en massa andra frågor som hade varit intressanta att skriva om och analysera. Jag hade gärna läst en vettig artikel om huruvida det har gått inflation i politiska bloggar eller om vem det är som läser bloggarna och med vilket syfte de skrivs. Skrivs de för det egna partiet, för att öka kunskapen om det parlamentariska arbetet eller ge de egna partikamraterna kunskap och argument (vilket är mitt huvudsakliga syfte), eller skrivs de i argumenterande syfte med politiska motståndare som målgrupp?