Jag vill inte, men jag känner att jag måste... Just nu intervjuas Sveriges rasistiska partiledare på Lördagsintervjun i P1. Han har redan svamlat i en minut, jag kommer att kräkas många gånger innan intervjun är slut, av innehållet och av den vidriga dialekten människan har. Journalisterna på Lördagsintervjun brukar vara hårda, hoppas de gör sitt jobb idag. För någon timme sedan lyssnade jag på ett program om skräckfilm på samma radiokanal, där människors dubbla känslor för det som skrämmer eller äcklar dem diskuterades. Varför ser man skräckfilm när man vet att man inte kommer att kunna sova på flera nätter? Bra fråga. Men nu förstår jag. Jag vet att jag kommer att ha kvälvningar i flera dagar och drömma mardrömmar om bruna uniformer, ändå lyssnar jag. Underligt.
Uppdatering: Så jävla mycket skit han pratar. Vidrigt. Sluta!
Uppdatering 2: En ganska intetsägande intervju, svammel om faluröda stugor, dåliga skämt. Människan lät som en dålig kristdemokrat.
